Jag känner att jag vill ge mig in på ett känsligt ämne, tydligen fortfarande ett tabubelagt ämne, nämligen psykisk ohälsa. Om detta ämne kan man skriva spaltmetrar, och jag vet inte om allt jag vill säga får plats i ett blogginlägg, får nog dela upp det. Vem är då jag att yttra mig i detta ämne undrar ni kanske? Jag har själv varit där, upplevt det, levt med det under flera år, men har nu kommit på rätt köl och mår äntligen bra, men vägen dit har inte varit lätt, tvärtom. Jag ska inte dra hela långa historien, men mitt förhållande med mitt ex bidrog en hel del till det, plus att jag som nyutexaminerad fritidspedagog hamnade på fel arbetsplatser som istället för att bygga upp mig bröt ner mig istället. Jag blev utbränd och deprimerad och fick ingen bra hjälp förutom antidepressiv medicin. Den gjorde mig väldigt avtrubbad och jag tappade lust till det mesta. När jag till slut fick igenom skilsmässan från mitt ex så började vägen tillbaka. Envis som jag är så försökte jag komma tillbaka till barnomsorgen, men höll på att bli utbränd igen. Fick andra antidepressiva tabletter, och har bara fått prata med en kurator två gånger.
Började få väldig värk i ryggen och har varit till läkare för det några gånger. Värken ökade med åren och satte sig på fler ställen och till slut sökte jag hjälp för det också, och efter mycket om och men fick jag diagnosen fibromyalgi. Då fick jag träffa en smärtspecialist som har hjälpt mig mycket, han kunde genom att se mig i ögonen och på min kroppshållning förstå hur jag mådde just den dagen. Med hans hjälp och kunnande så har jag fått rätt medicin och sjukgymnastik, varmvattenbassäng-träning och fick även möjligheten att gå en acceptanskurs inom KBT. Mycket tack vare honom och min egen envishet så mår jag äntligen bra. Jag är gärna öppen om detta och skulle kunna berätta ännu mer än detta, men det blir för långt inlägg.
Det jag tycker är synd är att det fortfarande talas alldeles för lite om det här med psykisk ohälsa i vårt samhälle idag. Varför är det fortfarande tabu år 2012?? Jag trodde verkligen att vi hade kommit längre. Eller så beror det på att jag är så öppen av mig och har inga problem med att tala öppet om det jag har varit med om, men många tycker fortfarande att det är skämmigt eller jobbigt att tala om det. Jag önskar av hela mitt hjärta att det kunde ändras, jag anser att när du kan tala om vad du varit med om, så är du stark, det är inget du ska skämmas över, du har antagligen varit stark för länge, det är därför man många gånger bryter ihop till slut. Jag har sen jag varit liten, alltid varit "Fröken Duktig", det har varit mitt sätt att synas och få beröm. Det hänger fortfarande kvar en del, men jag vet nu att jag inte måste hålla på och visa mig duktig, jag ÄR duktig.
Jag mår bra idag, känner mig lycklig med mitt liv, men visst kan jag ha mina dåliga dagar som alla andra människor. Jag är glad att jag inte behöver antidepressiva mediciner längre, däremot måste jag troligtvis leva med att ta starka värktabletter resten av mitt liv. Jag har ändå dragit ned på en del, men det är svårt att klara sig helt utan dem. Jag vill gärna höra era åsikter och tankar om psykisk ohälsa. Har ni varit med om det? Varför talas det fortfarande för lite om det år 2012? Hur kan vi förändra det?
Började få väldig värk i ryggen och har varit till läkare för det några gånger. Värken ökade med åren och satte sig på fler ställen och till slut sökte jag hjälp för det också, och efter mycket om och men fick jag diagnosen fibromyalgi. Då fick jag träffa en smärtspecialist som har hjälpt mig mycket, han kunde genom att se mig i ögonen och på min kroppshållning förstå hur jag mådde just den dagen. Med hans hjälp och kunnande så har jag fått rätt medicin och sjukgymnastik, varmvattenbassäng-träning och fick även möjligheten att gå en acceptanskurs inom KBT. Mycket tack vare honom och min egen envishet så mår jag äntligen bra. Jag är gärna öppen om detta och skulle kunna berätta ännu mer än detta, men det blir för långt inlägg.
Det jag tycker är synd är att det fortfarande talas alldeles för lite om det här med psykisk ohälsa i vårt samhälle idag. Varför är det fortfarande tabu år 2012?? Jag trodde verkligen att vi hade kommit längre. Eller så beror det på att jag är så öppen av mig och har inga problem med att tala öppet om det jag har varit med om, men många tycker fortfarande att det är skämmigt eller jobbigt att tala om det. Jag önskar av hela mitt hjärta att det kunde ändras, jag anser att när du kan tala om vad du varit med om, så är du stark, det är inget du ska skämmas över, du har antagligen varit stark för länge, det är därför man många gånger bryter ihop till slut. Jag har sen jag varit liten, alltid varit "Fröken Duktig", det har varit mitt sätt att synas och få beröm. Det hänger fortfarande kvar en del, men jag vet nu att jag inte måste hålla på och visa mig duktig, jag ÄR duktig.
Jag mår bra idag, känner mig lycklig med mitt liv, men visst kan jag ha mina dåliga dagar som alla andra människor. Jag är glad att jag inte behöver antidepressiva mediciner längre, däremot måste jag troligtvis leva med att ta starka värktabletter resten av mitt liv. Jag har ändå dragit ned på en del, men det är svårt att klara sig helt utan dem. Jag vill gärna höra era åsikter och tankar om psykisk ohälsa. Har ni varit med om det? Varför talas det fortfarande för lite om det år 2012? Hur kan vi förändra det?
Enghlish: I feel that I want to write about a sensitive subject, apparently it's still a subject that's taboo, mental illness. You can write so much about this subject, and I don't know if all I want to say fits in one post, maybe I can divide it into several posts. Who I am to talk about this subject you may ask? I have been there, experienced it, lived with it for many years, but now I'm on the right track and is finally feeling good, but the road haven't been easy, quite the opposite. I won't tell you the whole long story, but the relationship with my ex contributed to it, and that I as a newly examined educator ended up at the wrong workplaces, where they broke me down instead of strengthen me. I felt washed-up and depressed and the only help I got was antidepressant medication. That got me a bit numb and I lost my lust for almost everything. Finally the divorce was final and then the way to happiness could begin. Stubborn as I am, I tried to return to my work, but I almost got washed-out and depressed again. I got other anidepressation medication and got to talk to a counselor only twice.
I began to feel a lot of pain in my back and went to a doctor for that several times. The pain increased with the years and I felt it in more places than the back and eventually I went to a doctor for it, after a while I got the diagnosis fibromyalgia. I got to meet with a specialist in pain/ache, and he has helped me a lot, he could just look me in the eye and at my posture to understand how I felt that day. With his help and knowledge I got the right medication, physiotherapy, warmwater-training, and I also got to attend an acceptanscourse in KBT. Thank's to him and my own persistence I'm finally feeling really good. I can really be open about this and I could wrote so much more, but the post will be too long.
I think it's a shame that we don't talk enough about mental illness in our society today. Why is it still taboo in year 2012?? I thought we had come a longer way than that. Or it's just beacuse I'm so open with this and don't have any problem to talk openly about it, but so many still think's it shameful or too hard to talk about it. I wish with all my heart that this could change, I think that when you can talk about what you've been through, you are strong, it's nothing to be ashamed about, you have probably been strong for too long, that's why many of us falls apart. Since I was a little girl, I have always been "Ms Talented", it has been my way to be seen and to get credit for it. It's still there, but now I know that I don't have to show off and to be so good at everything all the time. I am GOOD!
I feel fine today, I'm happy about my life, but I still can have bad days as anyone else. I'm so glad that I don't need antidepressation medication anymore, however I still have to live with my painkillers for the rest of my life. I've tried to cut down on them, but it's hard to manage without them.
I'd like to hear your opinions and feelings about mental illness. Have you been through it? Why are we talking so little about it in year 2012? What can we do to change it?
