Thursday, November 8, 2012

My own choice

Detta ämne kom till mig eftersom det uppstod en diskussion om det i en av de facebookgrupper jag är med i. En väldigt bra och givande diskussion faktiskt. Kände att jag ville dela med mig lite av mina tankar kring detta ämne till er mina läsare.

Jag är 41 år gammal som sagt och har inga egna barn. När jag var lite trodde jag nog att jag skulle skaffa barn, tyckte om barn och valde t.o.m. att gå i det spåret när jag valde mitt framtidsyrke. Först utbildade jag mig till barnskötare på gymnasiet och jobbade några år på ett behandlingshem för missbrukare, där behandlade man hela familjen och jag arbetade på förskolan. Det var tuffa år, men samtidigt väldigt givande och roliga år. Har fortfarande kontakt med barn, föräldrar och kollegor därifrån och det är så roligt. Efter 6 år där så valde jag att studera, läste ett år på Komvux och sedan började jag på den 3-åriga fritidspedagogutbildningen vid Örebro Universitet. Tog examen år 1999 och började arbeta på en friskola.

I slutet av min utbildning träffade jag mitt ex som jag gifte mig med i mars år 2000. Det var inget lyckat äktenskap och jag borde aldrig ha gått in i det, men jag har samtidigt lärt mig en hel del av det. Vi köpte faktiskt ett stort hus för att vi skulle skaffa barn sa vi. Konstigt att vi gjorde det, när jag aldrig kände en längtan efter barn. Men, men vi skilde oss i januari år 2005. Jag bodde i en lägenhet på samma ort några år, men sen flyttade jag tillbaka till min hemstad Örebro och dejtade en del, via internetdejting faktiskt. Efter ett tag fick jag kontakt med Tomas, som jag nu är gift med, vi har varit tillsammans i 7 år och gifte oss i april i år. Jag gjorde klart för honom redan från början att jag vill inte ha barn, jag ville att han skulle veta det i ett tidigt skede, eftersom han berättade att han hade "bara" en dotter. Men han kände att det "räckte" för honom så vi fortsatte att träffas och här är vi idag.


Jag har blivit ifrågasatt en del gånger, de undrar om jag inte tycker om barn. Då brukar jag tänka att de skulle veta mim bakgrund, hur jag ägnat en större del av mitt liv åt barn faktiskt. Fick en lillasyster vid 13 års ålder som jag tog hand om en hel del också, så nog är jag van vid barn. Jag älskar barn, det kan jag säga helt ärligt. Men jag känner helt enkelt ingen längtan efter att skaffa egna barn. Jag älskar mina brorsbarn och mina systersbarn, men behöver inga egna, jag är så lycklig med mitt liv just nu och mår äntligen bra i mitt liv  nu. Det har tagit tid att komma dit, och det känns skönt. År 2010 tog jag beslutet att sterilisera mig, vi hade diskuterat det ett bra tag jag och maken och jag mådde inte bra av mini-pillren jag tog. Så då blev valet lätt. Jag har aldrig ångrat mig, det har känts så rätt. Min mamma och mina syskon har tagit det bra, de har aldrig varit på mig om att skaffa barn. I början på 2010 fick jag diagnosen fibromyalgi, då hade jag levt ganska länge med värk och varit sjukskriven i omgångar, har också varit utbränd tidigare i mitt liv. Så det gör också att jag känner ännu mer att jag gjort rätt, jag hade aldrig orkat med en liten nu. Så detta är det bästa valet för mig. Jag har däremot fått bli en bonusmamma åt Denise som nu är 13 år gammal. Hon hade nyss fyllt 6 år då Tomas och jag träffades. Det har inte varit helt lätt alla gånger för mig, jag hade svårt att hitta min roll, men nu känner jag att jag har landat i en roll som fungerar väldigt bra för mig, för henne och för Tomas.

Så mitt liv har haft rejäla ups and downs, men nu 41 år gammal så kan jag säga att jag mår bra och har funnit mig själv, jag vet vem jag är och vad jag vill ha ut av mitt liv. Det är det viktigaste, att man får göra som man vill och att man vet om att man inte måste vara som alla andra, utan det viktigaste är att man lyssnar på sig själv och mår bra.


English: I come to think of this subject when I participated in a discussion in one of the facebookgroups I've joined. A very good and productive discussion actually. I felt that I wanted to share this thoughts with you, my readers.

I'm 41 years old and I don't have any children of my own. When I was a little girl I thought that I would have children some day, and I liked children and even chose to educate myself in that direction. First I educated myself  to a "nanny"  at high school. I worked for a few years at a rehabiliationcenter for addicts, they treated the whole family there and I worked at the kindergarten. It was very tough years, but at the same time very rewarding and funny. I still have contact with some of the parents, children and colleagues and that is really fun. After 6 years there, I went to an adult education for a year and then I began my 3 years eduaction to become a youth worker at Örebro University. I graduated year 1999 and started to work at a Independen t School.

At the end of my education I met my ex that I married in march year 2000. It wasn't a very succesful marriage and I should never have married him, but at the same time I learned a lot from it. We actually bought ourself a really big house so it could fit our children. Strange, I never felt an urge to have children. But, we divorced in january year 2005. I lived in a flat in the same city for a few years and then i moved back to my hometown Örebro and I actually did some internetdating. After a while I got contact with Tomas, my husband, we've been together for seven years now and we've got married in april this year. I told him really early in our contact that I didn't want to have any children, I wanted him to know that early on, because he told me that he "only" had one girl. But he felt that, that was "enough" for him so we continued our dating and here we are now.

I've been questioned a few times, they wonder if I don't like children. Then I usually think that they should know my background, how I spent a huge part of my life taking care of children. I got one babysister at 13 years old, I've got to take care of her a lot, so I'm used to kids. I love children, I can say that really honest. But I just don't feel an urge for having children of my own. I love my nephews, but I don't need children of my own, I'm so happy with my life right now and finally I'm feeling good in my life now. It has taken a lot of time to get here, and now it feels good. Year 2010 i took the decision to get neutered, we had discussed that for a while my husband and I, and I weren't feeling weel taking my birthcontrol-pills. So the choice was easy. I've never regretted it, it has felt so right all the rime. My mother and my siblings is doing ok with this, they have never at my back in this. At the beginning of the year 2010, I got the diagnosis fibromyalgia, I had lived with the pain for quite a while then and been of sick-leave from time to time, and I've been washed-up in batches. So all that combined, I think I've done the right decision, I had never coped with taking care of a little infant and toddler. So this is the best choice for me now. However, I've become a stepmother to Denise, that is 13 years old now. She had just turned 6 at that time when Tomas and I first meet. It hasn't always been easy for me, I had problems finding my role, but now I feel that I've landed in a role that fits me perfectly, and for Denise and for Tomas.

So my life has had several ups and downs, but now, 41 years old, I can say that I'm doing well and has found myself, I know who I am and what I want out of my life. That is the most important thing, that you know that yoy can do what you want and that you know that you don't have to be like everyone else, the most important thing is that you listen to yourself and that you're doing well.

3 comments:

  1. Min syster har valt att inte ha några barn, jag tycker inte det är konstigt. Tycker snarare det är konstigt att alla förväntar sig att alla kvinnor vill ha barn. Och vill man inte det så är man genast konstig och alla säger att man kommer ångra sig. Min syster har inte ångrat sig tex, så jag förstår hur du tänker :)

    ReplyDelete
  2. Jag jag håller med dig, det förväntas oftast att vi kvinnor ska vilja ha barn och passa in sig i samhället. Men så funkar inte verkligheten, och för att vi ska få må bra så måste vi få vara oss själva och göra våra egna val. Klok syster du har! :-)

    ReplyDelete
  3. I'm the same .... never wanted any children - even if I like kids, not keen on babies .. but bring them around when they are 3 years. 2 of my best friends don't have any children neither. We can't have everything in life and for me has it been more important to travel, work and take care of myself. I think my childhood had something to do with too. To have children means that you have to give up so much and I have never been willing to do that.

    ReplyDelete

Kommentera eller fråga gärna! Please comment or ask questions!